.

MINNESSIDA

Bjarne Edberg

☆ 15 mars 1940

✝︎ 2 juni 2025

_____________________________________________________________________

Lars Nässén :

Bjarne var den förste antroposof som jag träffade, 1975. Utan att veta varför hamnade jag efter flytt till Stockholm på Uppsalagatan 48 och Dalagatan 32.1978 gick jag kursen i "Teosofi" med Bjarne och Peter.

Anton Christiansen :

Bjarne var den första präst som jag fick kontakt med. Han döpte våra två äldsta flickor i Delsbo , 1976 om jag kommer ihåg rätt. Han var ung präst och vi hade dopsamtal . På den tiden bodde vi i Bollnäs och deltog i handlingen i Stockholm.

Sabina Raymond :

Bjarne betydde väldigt mycket för mig! Han och jag upplevde en jordbävning samtidigt i Samarkand när jag var tre år, och när jag skulle vuxendöpas i Kristisamfund ville han bli min Gudförälder. Tyvärr kom en sjukdom emellan och det blev inte av. Han var som en själsfrände för mig!

Marina Eriksson :

Bjarne har betytt mycket för mig, mina barn har mött homom i barnhandling och den älsta har också i dop och konfirmation Han var var i många år vår präst på Mariagården och hans människovigningens var mycket fin. Han hjälpte oss också med att forma den nya ledningsfunktionen den omvända triangen där basen längst upp är kollegiet och spetsen längst ner är ledning. Han menade som jag minns det att den gamla ledningsformen är omodern. Hans kloka råd i sociala frågor betydde mycket Han var oss väldigt kär.

Anna Leuchars :

Jag minns särskilt de två somrar när vi byggde kyrkan och hur Bjarne ledde som präst och byggde tillsammans med oss alla. Måltiderna vid det långa bordet i trädgården där Bjarne bidrog starkt med sin närvaro och gemenskapen i Kristi namn.

Inger Dz-Ahlberg i Visby :

Tack Bjarne för alla fina betraktelser efter Handlingen I kyrkan i Stockholm, och för en otroligt fin vecka med dig och Kalle på Skopelos.

Angelica Westerberg :

Bjarne var en bra religionslärare i Kristofferskolan. Fint minne.

Pia Armander :

Mitt första möte med Bjarne Edberg var när han blev insatt som präst i Järna. Vårt första samarbete blev, för mig som ny Waldorflärare, sammankomsten "Pingstens firande - viktigt för framtiden " 1983 i Järna. Där vi samarbetade kring den Pastoralmedicinska kursen, ett återkommande arbete som följde oss genom alla åren framöver. Tack Bjarne! ❤️

Familjen Hausmann :

Bjarne konfirmerade våra pojkar: Joakim, NilsJerker, Markus och Mikael. De var alla med på läger i Norge som de uppskattade mycket. Bjarne höll begravningen i Kristofferuskyrkan av vår Mikael som dog efter en arbetsrelaterad olycka. Bjarne tillsammans med kyrkoherden Olle Carlsson höll begravningen i Allhelgonakyrkan, Katarina församling i Stockholm efter tsunamin där vår Joakim, sonen Malcolm och sambon Jennifer hade dött. Bjarne vigde Werner och Katarina både till silver och guldbröllop i Kristofferuskyrkan. Ett varmt innerligt tack till allas vår Bjarne!

Birgitta och Hans von Essen :

När vi för mer än 40 år sedan började tänka på att gifta oss, så var det för oss båda en självklarhet att vi vände oss till just Bjarne. Hans friska tankesätt med nyfikenhet och intresse för världen och förmåga att på ett originellt sätt kombinera det med en fördjupning av antroposofi tilltalade oss båda.

Birgitta hade haft Bjarne som mentor när hon gjorde ett arbete på Läkepedagogiska linjen om årets högtider. Innan detta var Birgitta inte särskilt medveten om hur årsloppet hängde ihop med högtider som Kristi Himmelsfärd och Pingst. Arbetet grundlade hos Birgitta ett djupare intresse att följa med i årsloppet som hon sedan dess fördjupat allt mer.

I samtalen då vi planerade bröllopet var Bjarne tydlig med att peka på de problem och svårigheter som alltid dyker upp i en nära relation. Vi skulle överväga möjligheten att faktiskt avstyra det hela innan det var för sent, så att vi i tider av bråk och oenighet, skulle veta - att vi inte fattade beslutet att säga ”ja” för att vi på något sätt var pressade till det, att vi vid det tillfället var så medvetna och klara som vi kunde bli.

Ja, efter 40 år håller vi ihop.

Hans gick på Lantbruksuniversitetet och tyckte en gång att kurskamraterna borde få höra Bjarnes tankar, och det blev verkligen en föreläsning med tankar som var nog så ovanliga i den miljön.

Bjarne höll vid samma tid då vi planerade vårt bröllop på att planera en studieresa till England och Irland och höll inför resan i ett studie då vi fördjupade oss i solkors, druidkultur och i den urgamla kultur som byggt Stonehenge och en märklig plats på Irland som vi skulle besöka. Det råkade sig så att avresedagen var dagen efter vårt bröllop - så den resan fick bli vår bröllopsresa. Det blev en grupp på cirka 10 personer från Järna

Under den resan fick vi även besöka två olika Camp Hill där Bjarne tidigare varit verksam - ett i England och ett på Nordirland.

Långt senare, runt Millenieskiftet, kom Bjarne att engagera sig i en gryende världsrörelse som sökte samverkan i det globala civilsamhället för en i verklig mening hållbar utveckling. Förhoppningen väcktes i samband med en konferens 1998 på Filippinerna då Nicanor Perlas bjöd in och deklarerade att nu hade Filippinerna infört social tregrening i sin konstitution. Från Sverige deltog Hans tillsammans med Håkan Blomberg. Jesaiah Ben Aharon var en av talarna vid konferensen. Håkan tog initiativ till att nästa konferens som skulle föra vidare den impuls till tregrening som nu tagit form skulle hållas i Sverige - över själva Millenieskiftet. Det kom att bli i Göteborg. Detta arbete attraherade Bjarne som engagerade sig i uppbyggnaden av GlobeNet3 och som också inte bara såg behovet av en förnyelse av den antroposofiska rörelsen - utan också engagerade sig helhjärtat och med kraft.

Händelsen då två flygplan störtade in i tvillingtornen i New York och det efterföljande kriget i Irak, och att Nicanor och Jesaiah valde att gå olika vägar vidare, gjorde det omöjligt att fortsätta arbetet med GlobeNet3, men Bjarne fortsatte att engagera sig i den grupp som bildats kring Jesaiah.

Vi fortsatte att hålla kontakt med Bjarne och träffade honom senast på Håkan Blombergs begravning då vi hade ett tillfälle att reflektera över det som varit och över framtiden.

Lena Tidblom :

Mitt första minne av Bjarne är då han var lära på skillebyholm och jag var ung ensamstående mamma till Robin. Jag brukade få skjuts hem av Bjarne och dop kom på tal. Då var jag hem till Bjarne och Heidi och det var speciellt för mej att sitta ner tillsammans. Lone Klitten vart gudmor. Under åren blev det flera samtal. Bjarne blev en viktig vän i livet. En gång var han med hem till mej med några vänner från kristen samfundet. Vi drack cider med äkta guldflingor till vår lunch. När Lone insjuknade och låg inför döden för några år sedan bad hon mej att ringa Bjarne för att om det var möjlig få sista smörjelsen av just honom. Vi satt sen bredvid varandra under minnesstunden som var just på skillebyholm. Jag minns att jag berättade om att jag där för så länge sen, på himlen sett ett moln som liknade en ängel och berättat det för Lone, som inne i järna även hon sett molnet som liknat en ängel. Tror att detta var sista gången vi sågs, Bjarne och jag. Jag grät när jag läste att han gått bort.

Anne Marqvardsen


Jag tänker på Bjarne med stor tacksamhet. För mig har han stått för en trygghet.

Kirsten Nisted

Kära Bjarne! Tack för allt du varit och gjort för världen. Du har varit en ovärderlig stötte för mig när jag fallit och snubblad på livets väg, har du alltid funnits och starkt mig att resa mig och fortsätta min väg. Stort tack!

Jens-Peter/Kefas Berlin

Mitt möte med Björn Edberg som nykläckt vuxen var fullkomligt avgörande för mitt förhållande till Kulten som sådan och genom Den mitt förhållande till Kristus. Han kom in i mitt liv vid helt rätt tidpunkt och på ett sätt som var av stor betydelse för mig. Jag hade varit ute i vuxenlivet under ett år efter gymnasiet och funnit något i det yttre livet som jag kände mig hemma och meningsfull i - läkepedagogiken. Jag kände jag gjorde nytta. Men i mitt inre törstade jag efter ordning. Jag försökte tillgodogöra mig Steiner och kände att jag stod inför något stort... men ibland alltför stort. Bjarnes dotter Alexandra, en klasskamrat från Kristofferskolan, föreslog, när sommaren närmade sig, att jag skulle hänga med på det legendariska barnlägret och vara gruppledare. Hon hade växt upp med barnlägren och talade varmt om dem. Till att börja med var det ett förberedande möte för alla som skulle arbeta där och det ägde rum på Solberg gård där lägret sedan var. Jag minns gruppsamtalen och jag minns i synnerhet det kultiska elementet i de enkla små kvällsavslutningarna Bjarne utförde i kultrummet. Kulten berörde mig djupt och gav mitt inre och mitt förhållande till det gudomliga en ordning; ett inre rum att kunna vara i - vara i frid. Med tiden och flera år av barnläger och människovigningshandlingar så kom jag också att förstå och uppskatta hur han gjorde med rösten i läsande av den liturgiska texten. Rösten var förmedlande, inte speciellt projicerande men ändå fylld av energi. Den ställde sig inte emellan mig och det den riktade sig till. En öppen gata. Och jag minns även det första gruppsamtalen där på Solberg gård där han som Bjarne, prästen, inte iklädde sig rollen som förmedlare, uttolkare eller talesman för det gudomliga. Han var helt enkelt inbegripen ett gruppsamtal - och hans intellektuella skärpa var en betydande del av det. Och den var både klar och slipad. Och det imponerade på mig. Och frånvaron av att han försökte få mig över på hans sida uppskattade jag. Jag hade under det gångna året haft en hel del samtal med dörrknackare från både Mormonerna och Jehovas vittnen. Och även om de förstnämnde var fantastiskt trevliga och varma så fanns det alltid i slutändan en agenda: att jag, helst, skulle komma med i deras gäng. Samtalen med Bjarne var fullkomligt fria ifrån det. Och det gjorde att jag kunde andas själsligen.

Det blev många många samtal under årets lopp, även flera i biktformen, och i mitt inre fortsatte han att vara en biografisk pelare. Vi skrev ett par sånger tillsammans - till handlingen. Han vigde mig och min första hustru, döpte alla mina barn och begravde även ett av dem. Och det var i ett biktsamtal, efter min sons självvalda bortgång, som något för mig väldigt betydelsefullt hände. Bjarne inledde samtalet med att säga:" jag har nu så att säga varit gravid med Marcus död i fem dagar och......jag har fått helt omvärdera min syn på självmord. Den syn jag haft på självmord kanske inte gäller längre, det är i alla fall mitt intryck.....osv" Vad som hände där var som att han andligen satte sig jämte mig och vi som bröder satt - skakade - inför Kristusbilden och Livets mysterier. En broder i Kristus.

En gång sa han (ungefär): "egentligen arbetar prästen, liksom även läkaren, för upphävandet av sin uppdrag. Läkaren finns där ju endast när något är stört i kroppen. Det bästa är ju när läkaren inte längre behövs. Och på samma sätt är det med prästen: kulten behövs därför att förbindelsen med det gudomliga är stört och behöver upprättas. Men i långa loppet är förstås det bästa att prästen inte längre behövs." De orden var inte bara intressanta utan det gjorde att jag kände mig medansvarig. Ritualen, kulten och sakramenten har sin plats med nödvändighet i livets olika skeenden. Och ibland, för att livet så behöver och bättre lämpade människor eller material inte finns tillgängligt, så behöver man ta saken i egna händer - så gott det går. Det kan handla om kvällsritualen med barnen såväl som något som liknar en sista smörjelse eller en begravning. Jag hör Bjarne (med ett ryck på axeln och med ett leende) säga i mig: "Ja jag vet inte vad Du måste göra. Det får du ta reda på själv! "

Kärleken kan endast leva utav frihet. Den friheten kunde man känna att Bjarne gav. Men var finns den frihet man inte ges men ändå behöver? Bjarne gjorde mig uppmärksam på begreppet "Den yttersta friheten" som man finner hos Viktor Frankl och uppmärksam på en händelse i boken En dag i Ivan Denisovitsh liv, där denna Den yttersta (och innersta) friheten manifesteras. Det blev ett begrepp och en litterär bild som lät sig påminnas i mig resten av livet.

Tack kära Bjarne!

OBS! Scrolla ner på sidan för att läsa alla uppdateringar! ⬇️

Klicka här för att läsa och skriva ut begravningsblanketten

Medlemskap

Den som vill bli medlem i Kristensamfundet och förbinda sig med dess andliga impuls gör det genom ett eller flera samtal med en församlingspräst. Man blir inte medlem genom dopet utan måste vara myndig för att ta det här beslutet.

Den som ser ett berättigande i Kristofferuskyrkans församlingsliv och kulturutbud kan genom att bli medlem i föreningen Kristensamfundet Järna, stödja denna verksamhet utan att behöva ta ett andligt ställningstagande. Här nedan finns stadgar och ansökningsblankett. Klicka på respektive länk för att ladda ner den.

Stadgar

Medlemsansökan

Bli månadsgivare!

För att säkerställa Kristensamfundet i Järnas framtid behövs akut fler månadsgivare. Vår verksamhet bygger helt och hållet på frivilliga gåvor och bidrag – vi får inget statligt eller kommunalt stöd.

Du blir månadsgivare antingen genom ditt medlemskap i föreningen Kristensamfundet Järna eller genom att regelbundet överföra ditt bidrag Kristofferuskyrkans konton som du hittar här nedan under rubriken "Gåvor och bidrag."

Vill du betala via autogiro kan du ladda ner blanketten här och skicka den till Kristensamfundet Järna, Saltå 6, 153 91 Järna.

Om alla som får vårt program betalade minst 300 kr/månaden skulle ekonomin se betydligt ljusare ut. Men du kan också låta kyrkoavgiften, som är ca 1% av bruttoinkomsten, vara ett riktmärke för månadsbidraget.

Genom ditt bidrag gör du det möjligt också för andra att uppleva det som för dig är värdefullt i Kristensamfundet. Det kan vara allt från sakrament och kultiska handlingar till kulturella aktiviteter för barn och vuxna, utställningar, konserter och årstidsfester, men också själavård, föredrag och studiegrupper. Dessutom tryggar ett regelbundet månadsbidrag underhåll och reparationer av vår unika kyrkbyggnad.