”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar", så börjar en av många dikter om längtan. Och visst är längtan en viktig del av vårt liv, ja, en viktig uppgift i vårt liv! Stjärntydarna, de vise männen, tog sin längtan på allvar och följde den. Och man kan undra vad det var som de längtade efter, vad som var så så starkt och viktigt att de bröt upp och begav sig på en så lång och dramatisk färd.

Frågan är om det inte var samma längtan som vi alla bär på som arvedel. För det finns i oss alla en hunger som inte kan mättas genom konsumtion av mat, av ägodelar eller av andra människor, det finns i oss en andlig törst som är något annat än bara suget efter det materiella och sinnliga. Vi hungrar och törstar alla efter sammanhang och mening i våra liv, längtar efter ett djupare svar på dödens - men också födelsens - mysterium.

Kanske är det anledningen till att så många människor söker sig till kyrkorna under julhelgen? Kanske finns det något i julstämningen som väcker och påminner oss om vår djupa längtan efter andliga kvaliteter? Om det är så, vad gör vi då av vår längtan när julen är slut? Packar vi bort den med allt julpynt eller låter vi den bli till en milt tindrande ledstjärna som stilla höjer sig över de vardagliga begärens irrbloss?

För som de vise männen - de tre konungarna - kan också vi resa på oss, stå upp för vår längtan i tanke, känsla och vilja - och följa den tills vi finner tillvarons hjärta. Vår längtan visar vägen som inte leder bort men hem. Hem till slottet i saknadens dalar.

Ylwa Breidenstein

För poeten Rainer Maria Rilkes är längtan en drivkraft som inspirerar oss att bryta upp och bege oss iväg, att aktivt forma våra liv istället för att stanna kvar i det stillastående. Den är en existentiell nödvändighet som får oss att växa över oss själva och att öppna oss för tillvarons mysterium. Sann längtan innebär att leva i en ständig rörelse och att överskrida gränser.

De äldsta kända avbildningarna av de tre vise männen finns i Roms katakomber, sannolikt från 200-talet.