Under hela jultiden har julrosor stått på vårt altare. Troget - stilla - öppna. De har inte gjort sig märkbara genom starka färger eller doft. De var bara där, dag efter dag, öppna och förväntansfulla, även när kyrkan var tom och ljuset svagt – väntande på vår blick.

Julrosen blommar mitt i vintern när marken är hård och livet verkar dra sig tillbaka. Då öppnar den sina fem kronblad till en enkel femstjärna. Och i denna form ligger något bekant. För är det inte en urbild av människan när hon sträcker ut armar och ben? Människans gestalt visar sig i denna form utsträckt och sårbar, inte samman-dragen eller sluten. Hon står öppen inför världen. Julsrosen påminner oss om vår egen gestalt. Den påminner också om den människa som det står om i Johannes evangeliets prolog: ”Och Ordet blev människa och tog sin boning bland oss”. En människa som var ”full av nåd och sanning”.

Julrosen förkunnar julens budskap utan ord. Den säger inte: ”Se på mig”. Den säger bara stillsamt: ”Här är jag”. På liknande sätt kommer även nåden och sanningen till oss - i stillhet. Julrosen visar oss den människa vi är kallade att vara. Femstjärnan i blomman på julaltaret lysa upp i oss när, vi inte bara i jultid utan även resten av året, troget och stilla öppna oss för Ordet - ger det en boning.

Carl van der Weyden