En gång anförtrodde vetenskapsmannen Albert Einstein sin dotter sina ord – ett slags inre testamente. Inte för nuet, utan för framtiden. De skulle vila i stillhet tills mänskligheten var redo att höra dem. Han skrev om en kraft större än alla andra – en kraft utan formel och utan mått, en kraft som vetenskapen söker men ännu inte vågat ge ett namn. När vi söker universums yttersta lagar, menade han, glömmer vi ofta den osynliga kraft som håller allt samman. Den kraften är kärleken.

Kärleken är den variabel vi alltför länge har ignorerat, men också svaret som alltid har funnits där. Bakom varje rörelse, varje ljus och varje liv verkar den stilla och outtröttligt. Och om vi i den välkända ekvationen, där energi föds ur materia, skulle ersätta massan med kärlek, skulle vi förstå att kärleken är den största av alla krafter, eftersom den inte känner några gränser. Om vi vill överleva som mänsklighet, om vi vill ge livet mening och om vi vill skydda jorden och allt som känner och andas, återstår till slut bara ett svar: kärlek. Kanske är vi ännu inte redo att ge form åt kärleken på ett sätt som är starkt nog att upplösa hat, girighet och rädsla. Men i varje människa finns något litet men oändligt starkt, som bara väntar på att få flöda fritt.

Må vi lära oss att befria detta inom oss och att ge och ta emot det som förbinder allt levande. Steg för steg kommer vi då att minnas att kärleken är livets innersta väsen, att kärleken är Gud och att Gud är kärlek. Kanske är det just detta vi kan bära med oss från julens stillhet in i ett nytt år – ett år med Kristus.

Carl van der Weyden