I korsets skugga

Det var en gång en man som inget högre önskade än att bli av med sin egen skugga. Han var så olycklig och irriterad över den envisa följeslagaren, att han inte skydde några medel för att befria sig från den. På alla möjliga sätt försökte han överlista skuggan. Han rullade sig på marken, försökte hoppa över den, kastade sig i vattnet, men allt var förgäves - skugga var kvar. Desperat fattade han ett sista beslut ”Jag ska springa bort från den”, sa han till sig själv. Och han sprang och sprang - men skuggan följde fortfarande efter honom utan minsta ansträngning. ”Jag måste springa fortare” intalade sig mannen då. Så han sprang alldeles förtvivlad, fortare och fortare och ännu fortare - tills han föll död till marken.

Den här gamla berättelse av den kinesiske filosofen Chuang-tse (300 f.Kr) är som en liknelse för vår moderna tid. Den speglar vår önskan att befrias från jobbiga situationer och efterhängsna problem, önskan att osynliggöra det plågsamma i tillvaron. Vi önskar inget hellre än att slippa alla dessa skuggor som vi upplever stå mellan oss och Gud och tar därför ibland till de mest drastiska medel för att komma undan dem. Chuang Tse lägger emellertid till ytterligare en mening i sin berättelse. Han avslutar med orden: "Hur lätt skulle inte mannens önskan ha kunnat uppfyllas. Allt han hade behövt göra var att kliva in i skuggan av ett träd.” En enkel lösning - men så svår att komma på! När vi kliver in i skuggan av ett träd försvinner vår egen skugga in i trädets skugga.

Sedan Kristi död och uppståndelse är det här en realitet också på ett djupare, inre plan. För den som tror kan göra ett val och med sin skugga kliva in den skugga som korsets träd kastar! Korset är det träd vars läkande skugga rymmer alla våra förvridna och dystra skuggor. Vågar vi ta steget mot korset behöver vi inte längre fly från våra mörka sidor. Allt som plågar oss och ibland gör oss så omänskliga - våra skuggor - omfamnas här av Kristus utsträckta armar. I tystnadens stillhet under korset börjar våra skuggor att upplösas. Här, blickande upp till korset, kan vi finna motivationen som hindrar oss från att springa iväg från det svåra, för att i stället troget bli kvar och stå upp för Kristi gärning.

Ylwa Breidenstein

Det är alltid långfredag någonstans

Långfredag är en mörk dag i mänsklighetens historia. Men händer inte långfredag egentligen hela tiden? Det är långfredag i Gaza och i Ukraina, det är långfredag för alla de som svälter i världen, för alla i de farliga gummibåtarna på Medelhavet, för alla som förtvivlar av ensamhet och ångest, för naturen som skövlas och förgiftas. Det är alltid långfredag någonstans - både i och utanför oss.

Oavsett hur mycket den yttre solen lyser, så är det väldigt mörkt i världen just nu. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här illa är det.

För 2000 år sedan slog man på Golgata spikar genom Hans händer. Det här meningslösa våldet fanns redan före Golgata och har fortsatt efteråt. Så mycket hån och förakt sker varje dag på jorden, så många knektar finns det som bara lyder order utan att tänka efter. Varför ger vi då den här dagen ändå så stor betydelse?

I långfredagens korsfästelse koncentreras allt det som rädsla, feghet, maktlystnad och trasighet kan ställa till med här på jorden. Det drar sig samman till ett kolsvart mörker. Men samtidigt sker något annat.

Vi måste titta länge, rakt in i det svartaste svarta, rätt in i långfredagen för att se det. Det är inte enkelt. Men kanske är det så att långfredagens under ser man aldrig så bra som just i mörker? För hur många av oss är det inte som först i det mörkaste mörka har anat Honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro i smärtan, mött omsorgen? Mitt i allt detta hemska mörker hänger Han som ber Gud förlåta dem som spikar och hånar, samtidigt som han tröstar och skänker hopp till de som lider. Han är där. Kristus är där i mörkret! Alltid! Och aldrig ger han upp hoppet om oss. Långfredagens mörker får Honom inte att tvivla på sann mänsklighet.

Med Kristus som vägvisare kan också vi välja att låta hopp och medmänsklighet födas på nytt ur långfredagen. Välja att ta emot det ljus som lyser i mörkret och ger oss kraften att försonande gå ut i tillvaron, för i världens långfredag behövs vi.

Det är verkligen långfredag i världen - inte bara idag. Men Kristus är också där och även när det nästan är omöjligt att tro det så föds ur mörkret en ny påskmorgon - varje dag på nytt!

Ylwa Breidenstein

.