På stranden kan man gräva en grop i den våta sanden och sedan se hur gropen sakta fylls med vatten. Vattnet har varit sammanblandat med sanden och när sanden tas bort träder vattnet fram som ett självständigt ämne och intar det tomma utrymmet. Det är kanske först nu att vi lägger märke till att vattnet har funnits där i sanden hela tiden, men att vi bara inte har tänkt på det som vatten, utan som en egenskap av sanden.
I Mikaelitiden kan vi göra en liknande upptäckt i naturen, när växtligheten, allt grönskande, blommande och mognande klingar av, löven börjar falla och höstdimmorna lägger sig på sjöar och vattendrag. I höstljusets gyllene glans frigörs en stilla kraft. Den har genomsyrat allt växande även under våren och sommaren, men på hösten träder den fram på ett helt nytt sätt.
När vi skapar ett inre rum inom oss, när vi låter våra tankar, känslor, oro och bekymmer komma till ro, kan en kraft börja röra sig i stillheten i vårt inre, som får oss att sträcka på oss, att sätta fötterna stadigare på marken och lyfta blicken. Denna kraft har alltid funnits inom oss, men nu kan den komma upp till ytan och bli verksam i vårt medvetande. Där ger den mod att börja förvandla det som kan utvecklas och att släppa tag på det som måste dö. Som ett stadigt inre ljus lyser denna kraft upp vårt mörker och lyser för oss ända fram till Jul, då människohjärtan får ta emot Kristusljuset i Julens midnattstimme.
Sigrid de Zwart
En kvinna klädd i solen
En av apokalypsens mest dramatiska och gåtfulla skildring är den om kvinnan klädd i solen med månen under sina fötter och en krona av 12 stjärnor på sitt huvud (Upp 12). Hon föder ett barn som räddas av Gud från att förintas av draken. Mikael och hans skaror övermannar sedan draken och slungar ner den till jorden. I Hörsne kyrka på Gotland finns en unik relief från 1300-t med motiv ur den här berättelsen.
Längst till höger står Johannes, författare till Uppenbarelseboken och bredvid honom till vänster är kvinnan, som har solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Johannes
Kvinnan klädd i solen
I mitten på reliefen ses kvinnan som “var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda” föda sitt barn.
Nästa steg till vänster skildrar hur kvinnan "ges den stora örnens två vingar, för att hon skulle flyga ut i öknen, fjärran ifrån drakens åsyn.”
Och slutligen, längst till vänster på reliefen, syns ärkeängeln Mikaels strid mot draken.
Vid kyrkans sydportal syns ärkeängeln Mikael ännu en gång - rustad till strid.
Ylwa Breidenstein
