När en människa dör kan det finnas många obesvarade frågor som finns kvar efter den avliden. Det kan vara mycket smärtsamt att känna att det kanske inte längre är möjligt att få svar på dem.

Ändå är en av de mest verksamma vägarna till våra döda just att rikta en obesvarad fråga till dem. De är inte alls lika långt borta som man ibland tror, deras existens är fortsatt sammanvävd med våran existens, men den har blivit fundamentalt olikt vår fysiska tillvaro och det behövs nya verktyg för att varsebli deras närvaro i våra liv.

Att medvetet leva med en fråga till en avliden kan bli ett sådant verktyg. Kanske att det efter ett tag dyker upp en ny tanke inom oss, något som vi inte hade tänkt på förut, något som kastar nytt ljus på det vi har undrat över. Eller vi får plötsligt en ny impuls som ändrar riktningen i vårt liv. Då kan det vara så att våra kära på andra sidan har svarat på frågan som vi har levt med. Att det som dyker upp inom oss faktiskt kommer från dem.

Vi kan vara vissa att våra kära avlidna vill ingenting hellre än att bistå oss med sin kunskap och det perspektivet som livet i de andliga världarna öppnat för dem.

Den här dynamiken verkar även tvärtom. De som bebor den andliga världen ställer också frågor till oss. Även dessa stiger upp i vårt inre. Under Mikaelitiden har Mikael fått en fråga att växa och bli levande inom oss. Mikaels fråga är uttryckt i hela hans väsen och klingar i hans namn: Mikael, Vem är lik Gud?

Han skänker oss sin fråga så att den må bli vår vägvisare genom det tilltagande mörkret. Mikaels fråga kan bli en ljusstråle som belyser det som livet ställer oss inför. Den kan hjälpa oss att välja rätt väg i varje ny situation, så att genom våra handlingar det gudomliga kan börja lysa upp det jordiska.

Sigrid de Zwart

"Våra döda är inte frånvarande, utan bara osynliga. De ser med sina ögon fulla av ljus in i våra ögon fulla av sorg."

”Uppståndelsen är vår tro,
återföreningen vår förhoppning,
minnet vår kärlek.”

Augustinus