Alla känner den, alla älskar den, alla håller vi längtansfullt utkik efter den: SOLEN - världens hjärta! Och kanske ägnar vi den extra uppmärksamhet nu inför den solförmörkelse som kommer att äga rum om några dagar.

Ett visst obehag stiger upp i människan när himlens ljus slocknar vid andra tidpunkter än vid den vanliga solnedgången. Den tar vi som en självklarhet för vi bärs av övertygelsen om att solen går upp igen nästa morgon. Det plötsliga bortfallet av dagsljuset vid en total solförmörkelse väcker däremot omedvetet en ängslig fråga i oss: Kommer solen att klara mörkrets attack och lysa för oss igen? I dramat på himlen kan vi uppleva att mörker inte enbart är frånvaro av ljus utan också kan vara något väsensartat som vill tränga sig på oss. Det trygga höljet av solljus som tillvaron annars är inbäddad i försvinner för en kort stund. Något som å ena sidan är förbundet med bävan och ängslan. Men som å andra sidan bjuder in oss till att ana och meduppleva det heliga ljusets ständiga verksamhet och kamp för oss i mörkret. En upplevelse som vi sen kan återuppväcka när det mörknar omkring oss i livet och ångesten kryper närmre i vår vardag.

För just i de svåraste yttre händelser som hotar att mörklägga våra liv och för vilken solförmörkelsen är en konkret symbol, blir det inre Kristusljuset verksamt med allra största styrka. Det vill beröra oss med samma intensitet och befriande känsla som när de första solstrålarna bryter igenom efter en förmörkelse, när vi återfinner ljuset och ljuset finner oss!

Varje solförmörkelse är ett eko av långfredagens solförmörkelse, ett mänsklighets minne som lever i djupet av varje människosjäl. Den är en påminnelse om den dagen då hela kosmos mörklades och även änglarna bävade om utgången av kampen. Samtidigt låter den oss också minnas det himmelska jubel som utbröt när mörket till sist måste ge vika för ljusets kraftfulla seger, för Kristi uppståndelse. Då som nu offrade Han som är världen ljus allt, för att Guds skapelse ska ha en framtid.

Solförmörkelsen som sker om några dagar ger oss anledning att stanna upp ett ögonblick för att i största vördnad ägna några tankar åt detta faktum och inte enbart stanna vid att ta det för givet. Ett faktum som innebär att vi alltid får känna oss trygga med att världen hjärta fortsätter att slå och lysa för oss i alla lägen.

Ylwa Breidenstein

Utdrag ur Adalbert Stifters beskrivning av en total solförmörkelsen i Wien den 8 juli 1842

…. vid den förutsagda tidpunkten – som om en osynlig ängel gav solen en mild dödskyss – drog sig en tunn strimma av ljus tillbaka. En märklig och främmande känslan strömmade genom våra hjärtan. Det osynliga mörkret växte, trängde sig alltmer inpå solens skimrande ljus.

.... mörkret, eller snarare ett blygrått ljus, smög sig fram som ett ondskefullt djur. Det var märkligt att denna kusliga, klumpiga, kolsvarta, framryckande sak, som långsamt åt upp solen, skulle vara vår måne, den vackra, milda månen som annars lyste upp nätterna med sitt silversken; men ändå var det den....

....Matta skuggor bredde ut sig på jorden, svalorna blev oroliga. Plötsligt befann månen sig mitt i solen, men inte som en svart skiva, utan halvgenomskinlig, som om den var överdragen med ett lätt stålskimmer. Runt omkring den fanns ingen solkant, utan en underbar, vacker skimrande cirkel, blåaktig och rödaktig. Den bröts upp i strålar, precis som om solen ovanifrån hällde sin ljusström över månskivan så att det sprutade ut åt alla håll. Det vackraste ljusfenomen jag någonsin sett! ...

... aldrig, aldrig kommer jag att glömma de här två minuterna och jorklotets vanmakt….

....Men så upphörde det. Plötsligt hade den andra världen försvunnit och den här världen var tillbaka. Föremålen kastade åter skuggor, vattnet glittrade, träden var gröna, ljusstråle efter ljusstråle kom segrande fram …

Paul Klee: solförmörkelse

Ur Selma Lagerlöfs novell Solförmörkelsedagen, inspirerad av en solförmörkelse som ägde rum den 21 augusti 1914.

….. ju mer hon tänkte på saken, ju säkrare blev hon, att det inte fanns någon dag på hela året, som hon hellre ville fira än den, då hennes vän solen skulle strida mot mörkret och efter en härlig seger gå fram i ny prakt och väldighet....

»Se, jag har ingen bättre vän än sola, och därför ville jag ställa te det här kalaset på solförmörkelsedan. Jag tyckte vi skulle vara tesammans och ta emot’na, när ho kom fram ur sitt mörker.»

….när alltsammans var förbi och solen hade bestått striden och satt på himlen så blänkande glad, då gick gamla Beda bort till fönstret och ställde sig där med knäppta händer och så började hon sjunga:

"Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud. Med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud."

"Alla lever vi med solen och genom den. Den är oss helt nära, vår kosmiska hemvists moderstjärna. Såsom den gränslösa solen inte bara skiner där den är – utan också är överallt där den skiner, så är människans eviga väsen alltid med oss."

Rudolf Steiner

"Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas."

Luk.23