Vad vore advent utan tända ljus, utan dansande lågor som visar vägen mot jul! När vi tänder adventsljusen väcks längtan efter en tillvaro utöver den vardagliga och vi ges tillfälle till reflektion över livets ljus och mörker. Visst skulle man kunna påstå att levande ljus egentligen är överflödiga i vår moderna tid. Sedan glödlampan uppfanns har vi ingen praktisk användning av ljusen. Men ett tänt ljus bär på så mycket mer än bara sin låga, är så mycket mer än en brinnande veke - och det finns faktiskt inget som helt kan ersätta det. Forskning visar att flamman från ett stearinljus stimulerar kreativiteten och samtalen med andra människor, möjliggör ömsesidig tillit och förtroende. Brinnande ljus är som små lägereldar kring vilka vi gärna samlas och umgås. Det gör något med oss att sitta och titta in i ljusets låga. Där finns en frigörande kraft för vår inre människa. Det milda ljuset från en flamma berör vårt inre, väcker minnen av bättre tider men också hopp om framtiden. Även i de dystraste stunderna kan en liten flamma tränga igenom natten och minska vår rädsla för det omgivande mörkret. Hur mörkt det än är och hur länge det än har varit mörkt så vinner en liten ljuslåga alltid. Tänder man en ljuslåga i ett mörkt rum har inte mörkret någon makt längre.
Ljus tänder vi inte enbart till advent eller jul. Ibland tänder vi ett ljus utan någon speciell yttre anledning. Kanske ställer vi det i ett fönster som en ordlös bön i förvissning om att Gud hör varje suck och varje tanke som vi tänker. Vi tänder ljus för nära och kära som vi oroar oss för eller saknar. Det händer också att vi tänder ett ljus av tacksamhet.
Vi talar om levande ljus i motsats till elektriskt ljus. I ljuslågan möter vi något som har med livet själv att göra, något som påminner oss om att ”livet är människornas ljus” (Joh 1:4). Att blicka in i den skugglösa lågan på ett levande ljus, låter oss ana det eviga livet. Kanske är det också därför som vi tänder ljus för de avlidna? Anar vi här fotstegen från de själar som passerat genom ljuslågans mitt? Den brinnande lågan blir en förbindelselänk mellan oss och de avlidna. ”Jorde-jag” och ”himmels-du” är ett i lågan.
En ljuslåga är skör, det behövs bara en liten vindpust så slocknar den. Annat är det med en flammande eld. Den är mäktig och motståndskraftig. Den är vacker och skrämmande på samma gång. Den både fascinerar och bländar oss. Den glöder och värmer. Men om den kommer utom kontroll har den en fruktansvärd destruktiv kraft. Idag brinner världen runt omkring oss och vad gör vi? Vi tänder ljus! Det kan verka futtigt och ynkligt, men kanske har det en större verkan än vi tror? Å ena sidan behöver vi ljusskenets möjlighet till bön, stillhet och eftertanke för att inte förlora fotfästet i tider av rädsla och kris, å andra sidan ska vi inte underskatta kraften i ett brinnande ljus. Även i den lilla flamman från ett adventsljus brinner den stora elden som kan förtära hela världen. Men här har elden tämjts till en mild låga. Det är bara ljuset själv som brinner, inte omgivningen som vid en eldsvåda. Här börjar förvandlingen till en helig, helande eld vars flammor kan skänkas vidare i form av inre ljus, värme och mod att läka världen.
Advent manar oss att tända ljus, sakta ned och reflektera över livet. Reflektion och eftertanke är bra för oss. Det skapar processer som ger oss nya tankar, nya idéer och mental påfyllnad. Reflektion innebär inom fysiken att ändra ljusets riktning, som när en spegel reflekterar ljuset och kastar det tillbaka. När vi människor reflekterar, riktar vi det inre ljuset först på oss själva för att sedan strålande skänka det vidare dit där mer ljus behövs.
Att reflektera gör oss - likt Lucia - till ljusbärare. Varje gång vi medvetet väljer att se på oss själva och andra som ljusbärare skingras något av det hat och förakt som hotar att mörklägga världen idag. I advent kan vi gång på gång tända ljus med just detta i medvetande och med intentionen att uppfylla Kristi uppmaning till sina lärjungar i alla tider och på alla platser:
”Ni är världens ljus. Låt ert ljus lysa.”
(Matt 5:14)
Ylwa Breidenstein
