"När dagen grydde lämnade Jesus tillsammans med de elva lärjungarna, huset där han på skärtorsdagskvällen delat ut nattvarden för första gången. Jag kände igen den väg de gick som palmsöndagens väg och det föreföll mig som om Jesus ville upprepa händelseförloppet från stilla veckan och återigen vandra lidandets väg men nu en oktav högre.
Under vandringen blir Han allt ljusare och snabbare. Lärjungarna skyndade efter Honom, men kunde inte hinna ifatt. När Jesus kom fram till bergstoppen strålade han som ett vitt solljus. Från himlen sänkte sig en lysande cirkel mot honom, som skimrade i regnbågens alla färger.
Jesus strålade starkare än glorian omkring honom. Han lade vänster hand framför bröstet och välsignade med höger hand upplyft hela världen medan han vände sig runt i alla riktningar. Folkmassan som följt Honom stod orörlig och stilla. Jag såg att alla blev välsignade och upplevde Hans välsignande av världen med stor glädje.
Nu samverkade ljuset uppifrån med Jesus egna glans, och jag såg hur Hans synliga gestalt upplöstes i detta himmelska ljus, från huvudet och uppåt, och försvann. Det var som om en sol gick in i en annan, som en flamma gick upp i ett sken, som en gnista löstes upp i en låga. Det var som att titta rakt in i den strålande middagssolen, men vitare och ljusare; dagsljuset verkade mörkt i jämförelse. Otaliga själar såg honom gå in i detta ljus från alla håll och försvinna uppåt med Herren."
Ur nunnan och mystikern Anna Katharina Emmericks (1774 - 1824) visioner om Jesu lidande.
Han genomtränger hela jordevarat
På en glödande bit kol lägger vi några korn rökelse. De vilar på glöden och snart börjar de pyra, ånga och lösa upp sig. Röken stiger upp - små, mikroskopiskt fina droppar och partiklar som svävar och fördelar sig i luften. Det som först såg ut som små moln sprider sig alltmer i rummet, gradvist blir det osynligt, men tränger igenom allt, ända in i träet i väggarna och taket, även i vårt hår, vår hud och våra kläder – vi andas in det, vi kan känna doften. Och vare sig vi vill eller inte, så tar vi med oss något av det hem.
Så löser den Uppståndne upp sig i atmosfären genom sin himmelsfärd. Han ”förångas”, skulle man kanske kunna säga – men inte för att försvinna, utan för att kunna vara närvarande överallt. Han genomtränger hela jordevarat.
Martin Kühnert
