”Ni ska inte få något annat tecken än Jona tecken”, säger Kristus (Luk 11:29) och hänvisar till den mångbottnade berättelsen om Jona som blir innesluten i buken på en valfisk. Valar är fascinerande djur. Deras sång är ett av vår planets kraftfullaste djurläten, en sång som dessutom färdas långa avstånd i världshaven. De som har haft turen att höra den här besynnerliga sången, vittnar om toner som berör och förmedlar en känsla av oändlighet, långt bort från vardagens problem. Sång har överhuvudtaget en livsviktig roll i mänsklig-heten. Sånger har i alla tider upplevts som ett medel till att förena sig med det andliga och för att känna sig innesluten och omfamnad av kosmiska harmonier. Kanske vill Jona tecken också påminna oss om just detta?

Som starkas sjunger valarna på natten - i mörkret. Det är också en stormig natt på Medelhavet som Jona kastas över bord och slukas av en val. I tre dagar och tre nätter befinner han sig sedan bedjande i mörkret i valens buk. Berättelsen i Gamla Testamentet antyder att Jona här går igenom en gränsöverskridande förvandling. Han omsluts av toner från Guds röst som berör och omfamnar honom och när han slutligen spottas ut av valen och får fast mark under fötterna brister Jona själv ut i lovsång. I valfiskens mörker har han förnummit att Gud inte är en tyst gud utan en gud vars väsen är toner! En gud som inbjuder oss att vara en ton av honom. Var och en av oss är inbäddad i Hans skapelsemelodi och en ton skulle saknas om någon av oss saknades.

Tyvärr finns det alltid störande faktorer i världen som gör Guds sång svår att förnimma, händelser som kastar mänskligheten in i mörker och avgrundsdjup. Så som den storm av destruktivitet och krig gjort, som nu dragit in över länderna öster om Medelhavet. Men också idag gäller Jonas tidlösa tecken för människan. Påminnande oss om att Guds sång aldrig kan utplånas eller tystas. Tvärtom, den växer i styrka och omfamnar oss när mörkret hotar att sluka oss. Genom Människosonen vill dessa kraftfulla toner helande fortplanta sig över hela jorden, tvärsigenom mänskligheten, för att ge vår själ en bärande grund.

Men då behövs människor som inte slår dövörat till eller resignerar i mörkret, människor som troget arbetar med att övervinna sina inre begränsningar, människor som å ena sidan bedjande bildar en resonansbotten för dessa toner samtidigt, som de å andra sidan, svarar med en bekräftande sång och bekännelse:

”Jag tror på en Gud som sjunger, vars väsen är sång. Han är min sång och styrka!” (Psaltaren 118)

Glasskulpturer av Vicke Lindstrand