I det medeltida Oberufer julspelet bär herdarna med sig gåvor när de skyndar att tillbe den nyfödda Messias i Betlehems stall. Den ena skänker lite mjölk, den andre en tott mjuk och varm ull och den tredje skänker ett livslevande litet lamm. Liten och sårbart och helt beroende av moderns höljande värme och näring är både lammet och barnet. Den yttre världen tillhandahåller varken värme eller näring, inte för lammet, inte för barnet. Fientlig, kall och mörk är omgivningen de är födda i. Men lammet föds ändå i flockens värmande skydd, under herdarnas vaksamma öga . Barnet föds i ett stall som, även om det bara erbjuder det minimala, ändå ger skydd mot elementen och ovänliga blickar. Också barnet är omgiven av sin flock, en flock som består av både människor, djur och framförallt änglar. De himmelska härskaror omger barnet med sin närvaros ljus och värme och formar ett skyddande hölje.

Det som föds med barnet i det fattiga stallet är hopp. Hopp på uppfyllelse av en längtan buren av många generationer, längtan efter en ny och levande förbindelse med det gudomliga. Och som vi vet är hopp det som dör sist, den kraften som aldrig ger upp, som struntar i om att något är möjligt eller ej, som säger “och ändå…” i konfrontation med det omöjliga. Hoppet gör att vi gör en sista ansträngning, trots att vår kraft har varit slut för länge sedan. Hoppet som föds i stallet är ännu skört och sårbart, i behov av omsorg, skydd och värme för att kunna växa sig stor och gå i uppfyllelse. Skyddande runt stallet väver i änglahären, i människohjärtan och i naturens djur och växter kraften som kan ge näring och värme åt det späda barnet och åt hoppet som har tänts med dess födelse. Den kraften är kärleken. Den är ljuset som lyser omkring stallet klarare än dagen, den är värmen som finns i herdarnas gåvor, den är omsorgen och hängivelsen som lever i människornas hjärtan. Kärleken ger allt hopp kraften att växa, kraften att bära allt, tro allt, uthärda allt.

”Älskar du mig”, frågar den Uppståndne Petrus i slutet av Johannesevangeliet. Tre gånger svarar Petrus, ”Ja herre du vet att jag har dig kär”. Efter det svaret får han ett trefaldigt kärleksuppdrag: Föd mina lamm, var en herde åt mina får, föd mina får.

• Föd mina lamm: vårda hoppet på en ny förbindelse med det gudomliga i människan när det är skört och sårbart.
• Var en herde för mina får: skydda hoppet och led det på rätta vägen när det har vuxit till sig.
• Föd mina får: ge det den andliga näringen det behöver för att det ska kunna gå i uppfyllelse.
  Det är kärlekens kraft som kan få vår förhoppning att gå i uppfyllelse. Den kraften kan också kallas för “den goda viljan”.
  

Sigrid de Zwart

Klicka här för utskriftsvänlig version