Vid foten av Mänsklighetsrepresentanten - den 8 m höga Kristusskulpturen - avled Rudolf Steiner idag för 100 år sedan. Den 30 mars 1925 omkring kl 10 på förmiddagen, knäppte han sina händer, bad Fader Vår och när dödsögonblicket kom slöt han själv sina ögon.

”Hans sista tankar gick till det verk som han i kärlek hade ägnat sig åt” heter det i Rudolf Steiners fjärde mysteriedrama. De orden gäller även för honom själv. Sina flyende krafter till trots snidade han in i det sista på Kristusskulpturen. Han lämnade jordelivet med förkunnelsen att en ny tidsålder för Kristus gryr, något som också skulpturen genom sitt skridande steg framåt uttrycker.

Det primära i Rudolf Steiners hela livsverk var att synliggöra Kristus genom konst, vetenskap och religion, att väcka insikt om att Kristus är här. Samtidigt gjorde han det tydligt att Kristus bara kan verka där det finns människor som tar emot Honom och lär sig tala Hans språk - ett språk som uttrycker sig i själskvaliteer som förundran, empati och samvete.

Arbetet med skulpturen började redan under 1:a världskriget. I en extrem tid ville Rudolf Steiner göra Kristus gestalt synlig som en Mänsklighetsrepresentant obunden av nation och livsåskådning. Han önskade inget hellre än att mänskligheten skulle ta till sig Kristus-väsendet som omfamnar alla folk i sitt hjärta. Han var dessutom mån om att mejsla in kärlek och värme i skulpturen för att, som han sa, då skulle även de döda - och alla de fallna i kriget - kunna se den och hämta kraft ur den.

100 år efter Rudolf Steiners död lever också vi i en extrem tid med stora skaror av människor som går över tröskeln pga krig eller naturkatastrofer. Istället för att låta vanmakten breda ut sig kan vi - inspirerade av Rudolf Steiner - skapande väcka bilden av Kristus kraftgivande gestalt till liv i oss och låta den genomströmmas av kärlek och värme för mänskligheten.

Framför altaret i Människovigningens handling kan vi göra det i gemenskap, samtidigt som vi lär oss Kristi språk. Här bidrar vi också till att Rudolf Steiners hjärteangelägenhet kan leva vidare, en hjärteangelägenhet som han själv sammanfattar med följande ord: ”Att skapa centrum för fred och kärlek där Kristus kan återuppstå".

Ylwa Breidenstein